De måste köpas ut om Trump vill ta över, skriver Magnus Ericsson, professor i mineralekonomi.

Publicerat i Fokus

Avtalet som inte undertecknades i Vita Huset i fredags verkar ha gjorts om. Enligt rapporter bland annat i BBC och The Economist har det helt orealistiska kravet om sällsynta jordartsmetaller till ett värde av 500 miljarder dollar övergetts. Avtalet omfattar fortfarande sådana, men även olja, gas, uran och grafit.

Under de senaste dramatiska veckorna har det sällan pratats om vem som kontrollerar Ukrainas råvarutillgångar och gruvdrift, som om det vore en självklarhet att staten gjorde det. Så är inte fallet.

Mycket av gruv- och smältverksproduktionen privatiserades efter Sovjetunionens kollaps. Landets stora och ekonomiskt viktigaste gruvprodukt, järnmalm, kontrolleras av Arcelor-MIttal (världens nästa största stålbolag med den indiska familjen Mittal som huvudägare), samt av Ferrexpo, ett bolag baserat i Schweiz och kontrollerat av en av Ukrainas oligarker. Det tredje stora järnmalms- och stålbolaget Metinvest har oligarken Rinat Akhmetov som ägare. Avtalen löper normalt på mellan 30 och 50 år.

Inget av dessa eller andra gruvföretag verksamma i Ukraina kommer att lämna ifrån sig rättigheterna utan ersättning. Om de ens går med på affären. Arcelor-MIttal går med förlust. Vill USA- eller den ukrainska staten - verkligen ha förlustbringande verksamheter?

Ukraina skulle kunna nationalisera gruvorna för att återfå kontrollen. Ett första steg i den riktningen har just tagits av ukrainska myndigheter för att ta över 49,5 procent av Ferrexpo som kontrolleras av bolagets huvudägare oligarken Konstantin Zhevago . Men hur detta steg påverkar investeringsviljan hos potentiella nya investerare återstår att se.

När USA börjar vänta sig fördelar efter kriget, vad kan Ukraina ens leverera på kort sikt?

Gruvproduktionen i Ukraina har mer än halverats sedan kriget började. Vissa gruvor, huvudsakligen kolproduktionen, ligger på ryskockuperat område och är inte tillgängliga för andra än ryssar i nuläget. Andra har svårt med transporter och eltillförsel. Det som når marknaden just nu är järnmalm, kol, titan och grafit.

För att produktionen av järnmalm och kol ska kunna fortsätta krävs stora investeringar. Hur stora går inte att avgöra i dagsläget, det beror på hur mycket som har förstörts och förstörs under kriget som fortfarande pågår.

Ännu större blir kostnaderna förstås för fyndigheter som inte är kartlagda med exakthet. Enbart för att utforska storleken på en mineralfyndighet kan man få prospekteringsborra kilometervis för att bevisa en fyndighet och fastställa dess storlek och kvalitet. I en tidigare artikel i Fokus beskrev jag prisfluktuationerna för några råvaror. Risken är betydande att man gör satsningar som inte går ihop.

Ett annat problem i ekvationen är energitillgången. Både gruv- och smältverksproduktionen är energiintensiv. De baserades under sovjettiden på vattenkraften i landets stora floder, främst Dnjepr. De ryska anfallen mot kraftverk och distributionsnät inklusive ockupationen av landets största kärnkraftverk har därför slagit hårt mot produktionen i både gruvor och metallsmältverk.

När gruvorna kommer igång på nytt kommer det dessutom vara avgörande hur mycket av produktionen som kan förädlas i Ukraina. Ofta är det i förädlingsleden efter gruvan som de stora värdeökningarna kan finnas. EU undertecknade redan 2021 ett så kallat ”Strategic Partnership in Raw Materials” med Ukraina. Sådana avtal har slutits med flera länder för att bidra till att säkra EUs tillgång på kritiska råvaror. På denna lista finns bland annat gallium, germanium, grafit, litium, mangan och titan som Ukraina producerar eller har producerat.

Detta avtal skulle kunna vara grunden för ett kraftfullt EU-stöd till Ukraina med både köp av råvaror och investeringar i framtiden. Här har Sverige och det världsledande svenska gruvklustret – gruv- och prospekteringsbolag, utrustningstillverkare och forskare vid universitet och institut – en unik möjlighet att hjälpa Ukraina att hålla igång sin gruvproduktion och efter krigets slut bygga upp en toppmodern gruv- och smältverksindustri.

Men oavsett vem som kommer in måste mycket stora investeringar göras. Hur USA:s avtal med Ukraina påverkar framtidsutvecklingen för den ukrainska gruvnäringen är idag omöjligt att säga.

Magnus Ericsson är professor i mineralekonomi vid Luleå Tekniska Universitet (LTU) och grundare av RMG Consulting

Läs hela krönikan här https://www.fokus.se/sticket/ukrainas-gruvor-ags-av-oligarker/